Mikko Seppälä under ÖSK Futsal - IFK Uddevalla. Foto: Krister Melin

För ett tag sedan valde finska topplag i futsal att inte ha fotbollsproffs i deras ligalag. Det beskedet kom ganska snabbt efter att förbundskaptenen Jouni Pihlaja berättade att om man vill komma med i landslaget, måste man välja futsal som förstasport. Jag har inte varit så insatt i svensk futsal att jag skulle kunna säga att det Sverige gör är fel.

Min första kontakt med sporten i Sverige var 2007 när jag bjöd in Ove Holmberg, med sitt Stockholm AllStars, till den första inofficiella Nordic Futsal Cup. Via hans kontakter fick vi även med Solør Futsal från Norge. Efter det har jag följt Svensk Futsal lite då och då, men det var via Admir Catovic som jag jobbade med i Finland och Oves Facebook-inlägg. Om vi går tillbaka till första stycket, så har vi en ganska stor skillnad mellan Finland och Sverige.

Jag kan inte säga vilken väg som är bästa, men vi kan kolla resultatet. Där är Finland bättre än Sverige. Ja, svenska spelare är mycket skickligare. Ja, Sverige gör många saker bättre. Till exempel Per Broberg, som vill utveckla sporten med stöd från Svenska Fotbollsförbundet. Ni kanske inte tror mig när jag säger att stödet från förbundet är mycket större än det stöd de finska lagen hade när sporten var lika ung.

Så vad gör Superettan-spelare i ligan? Jag vet, även mitt lag hade en sådan. Även om Josef Ibrahim är en väldigt bra spelare, och att jag skulle ta ha honom tio gånger av tio i mitt lag, så finns det en orsak varför jag inte borde ha honom. Framtiden. Så länge SFL-säsongen är 4-5 månader lång, beroende på om man kommer till slutspel, borde vi inte slösa tid på fotbollsspelare som spelar högt upp i seriesystemet.

Om jag någon gång i framtiden kommer vara tränare inom svensk futsal kommer jag kräva att inte ha sådana spelare i mitt lag.

Jag vet att man kommer tappa några poäng första säsongen. Men jag vill inte påbörja ett projekt, fortsätta, och lämna brasor bakom mig. Jag vill bygga en framtid. Framtid med futsalorienterade spelare. Sådana som spelar fotboll på sommaren, men är redo att träna futsal vid sidan av. Som kommer att vara beredda att träna flera gånger i veckan redan från slutet av augusti. Det viktigaste – de lämnar inte träningar eller matcher på grund av fotboll mitt i säsongen.

Bara om en förening kan uppfylla de kraven vill jag jobba vidare. Tillbaka igen till första stycket.

Fotboll är bra sport. Jag har två säsongskort till två olika fotbollslag. Jag gillar att titta och att spela. Futsal är också bra sport. Tror någon att Allsvenskan skulle ha kommit dit de är nu inom fotbollen, via spelare som skulle ha gått på innebandyträningar när fotbollssäsongen är som viktigast?

Jag vet att futsal inte ens är nära den svenska nationalsporten. Men om vi, som vill jobba på toppnivån inom sporten, inte börja att sätta krav på spelarna, tror ni då att någon annan gör det för oss?

Nej, det gör dem inte. Från och med nu kastar jag ut en fråga till alla er fina människor som vill vara med inom futsal. Vill du vara den som alla kommer ihåg på grund av några medaljer? Eller, vill du vara den som kanske aldrig nämns i framtiden, men som jobbar på ett sådant sätt att sporten vinner i längden? Jag vill vara den som jag nämnde sist. Även om jag inte tränar ett lag någonsin mer i Sverige, skall jag fortsätta att hjälpa till att utveckla sporten.

Futsal är ingen konkurrent till fotboll. Futsal är andra chansen. I framtiden hoppas jag det blir första chansen.

Mikko Seppälä