Anna Sjöström Amcoff. Foto: Krister Melin

Till hösten drar den tredje upplagan av Regionala Futsalligan (RFL) igång för damer. Precis som förr så har förbundet haft en öppen anmälan som historiskt sett har resulterat i många anmälningar, och så även denna gång.

När den sista anmälningsdagen, som var 3 maj, hade passerats kunde man konstatera att flera nya lag hade tagit plats RFL, och några andra valde att lämna. Ett av dessa lag var de regerande silvermedaljörerna Umeå IK.

Umeå IK är kanske främst kända för sin storhetstid i början av 2000-talet första halva som resulterade i sju SM-guld, två svenska cupen-tittlar, två supercupen-titlar samt guld i damernas Champions League.

Man abonnerade också på många av platserna i Marika Dymanski Lyfors landslag som resulterade i ett VM-silver från 2003. Några år senare så började stjärnorna i Umeå att tänka på refrängen, samtidigt som några andra bytte klubbar och den framgångssagan var sedan över för den här gången.

Trots att elitkarriären byttes ut mot en civil sådan för de flesta så försvann aldrig tävlingslusten och man samlade istället ihop de gamla lagkamraterna för spel i korpen, och slutligen blev det futsal.

– Det var en som hade sett att det fanns futsal men vi förstod inte att det var högsta serien det handlade om. Det har varit okej ändå. Det här är egentligen en grej för oss att sluta upp omkring och träffas. Vi älskar alla att spela fotboll, men det är inte som förr, berättade Malin Moström i en äldre intervju med Futsalmagasinet.

Man kan lugnt säga att det har varit okej. Under debutsäsongen gick man obesegrade genom RFL Södra Norrland. I SM-kvartsfinalen, där man ställdes mot de regerade mästarinnorna Lindahl FF, visade man inledningsvis ingen respekt alls i Täby Racketcenter och man tog tidigt ledningen. Efter ett tag släpptes nerverna och Lindahl kunde sedan vinna med 9-3.

Under den andra säsongen vann man återigen RFL södra Norrland men man visade upp ett mänskligare register och man fick också känna på sin första förlust i serien när man förlorade mot Umedalens IF, dock så kom revanschen mot samma lag dagen efter när Ulla Karin Rönnlund var tillbaka mellan stolparna. Totalt förlorade man två seriematcher på två säsonger.

I slutspelet hade hade man inga större problem att ta sig vidare till semifinal. Man besegrade Kågedalens AIF enkelt med 11-1 och 10-2. I semifinalen skulle det bli jämnare. Efter 3-3 i första mötet så skulle man till slut besegra IFK Åkullsjön med 4-3 i returen och finalen var ett faktum.

Detta avancemang från semifinalen gjorde att folk i björkarnas stad började våga drömma om guld igen, elva år efter att ha sett senaste guldet i damallsvenskan.

I finalen ställdes man mot Falcao FC som endast hade förlorat tre matcher på tre säsonger och i efterhand så skulle dessa två matcher visa sig bli Umeås sista under detta äventyr.

Man höll överraskande jämt med Falcaoinledningsvis och man tog också ledningen, men när Falcaos fruktande trio Chamoun, Varli och Vaseghpanah fick upp takten så var det ingen snack om saken.

9-1 till Falcao slutade det mötet och returen följdes upp med 12-3. Trots att man var chanslösa och avslutade med flaggan på halvstång, så har man gjort en fantastisk resa som förtjänar stående ovation. En ovation som förhoppningsvis kan smitta av sig till de andra Umeålagen i RFL, eller Thoréngruppen i herrarnas division 1, nu när Umeå IK stänger igen föreställningen.

KOMMENTERA GÄRNA

Please enter your comment!
Please enter your name here
This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.