Ett extra blogginlägg från oraklet den här gången.

I lördags spelades damernas sm final. En match jag på grund av dåligt internet inte kunde se, men jag har sett den i efterhand och kommer i detta blogginlägg hylla mitt kära Botkyrka.

Detta SM-guld betyder så mycket mer än bara ett guld. Det finns lika många vinklar på detta guld som åsikterna om svensk integrationspolitik.

Jag har inga positiva egna bilder av mitt Botkyrkas misshandel. Fylla och droger var mitt Botkyrka som slutade i min lycka och andras lycka. Det var mitten på 70-talet och orten hade andra förortsproblem då mot nu. Men Botkyrka har alltid varit föregångare och i framkant när det handlar om integration och att ta hand om människor i utanförskap.

I dag har jag inga mer kopplingar än min mors grav, som ändå är bortplockad sedan tio år tillbaka, och besök på Botvidsgymnasiet för något år sedan. Men förortskillen i mig finns där. Jag kan inte sluta bli glad när jag träffar och ser vilket fint jobb ledarna i Falcao gör.

Det är för orten, för futsalen och för människorna.

När innebandyn kom på bred front, vilka var i fronten och vilka var bäst? Jo, Balrog från Botkyrka.

Nu är futsalen på väg in i finrummet och vilka har varit och är bäst? Falcao från Botkyrka.

Det är klubben som satsar på ungdomar i övertygelse att det är rätt väg att gå. Och jag hoppas de får rätt. På damsidan har man redan lyckats. Nu fortsätter det dagliga arbetet att ta hand om unga killar och tjejer som kan se att det är möjligt.

För i Botkyrka kan man växa. Därför var damernas första SM-guld så mycket större.

Med vänlig hälsning,

Ett känslosamt orakel