Först och främst vill jag påpeka att jag skrev denna krönikan redan i söndags, men att jag inte har kunnat lägga ut den förrän nu på grund av att vi uppdaterat siten. I alla fall, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Påskledigheten är över och dagarna rullar på som vanligt. Förutom att det inte händer så mycket i futsalväg då. I alla fall i svensk futsal. Däremot är det ett par lag som inte ligger på latsidan. Skoftebyn presenterar spelare på löpande band medan Strängnäs gjort klart med både klädsponsor och damlag.

Roligt att nykomlingen Strängnäs syns och hörs redan nu, det visar att man har en härlig inställning. Som vi sagt många gånger, syns man inte finns man inte. Förhoppningsvis får vi se mer livstecken under de kommande veckorna.

Jag hoppas att inte klubbarna har gått på semester än. Det finns hur mycket som helst att göra. Jag tror inte jag kan påpeka tillräckligt hur viktigt det kommer vara kommande säsong att ha en fungerande stab kring laget för att klara 26 matcher. För att inte tala om att man skall ha spelare som kan spela under en längre period.

Största utmaningen för ligan tror jag blir det faktum att en rak serie med 14 lag kan medföra att vissa lag som ligger i ingenmansland knappt spelar av sina sista matcher. Om man ligger sjua, inte kan komma högre än femma eller lägre än åtta, vad har man då att spela för? Flera spelare lär säkerligen ”inte få spela för fotbollen”, till skillnad om man hade ett slutspel eller serieseger att slåss för.

Helst kanske man skulle ha en tyst överenskommelse att inget lag skall lägga sig de sista matcherna, utan se till att fullfölja serien. I och för sig såg vi hur det gick med den tysta överenskommelsen att inte värva spelare i år, men jag tror ni förstår.

Ingen vill se ett lag som skickat iväg alla spelare till fotbollen och knappt har spelare på bänken. Det är inte bra reklam för sporten. Skall vi lyfta sporten och ligan måste vi kunna ge 100 procent från början av säsongen till slutet.

För att lag inte skall ge upp i mitten av säsongen kanske man skall använda ekonomiska medel som morot? Det är inte så att sporten svämmar över av pengar än, jag vet. Däremot är det ingen hemlighet att SEF kommer att stödja sporten ekonomiskt, där man själva kommer styra hur det skall se ut. Låt varje tabellplacering ge en liten extra slant, så att de sista matcherna för majoriteten av lagen kommer att betyda något.

Sedan skall givetvis inte pengarna vara drivkraften. Om man inte skulle välja att göra något sådant här tror jag dessvärre att vissa klubbar kommer få det svårt att stå emot fotbollsklubbarna. Även spelarna själva lär säkerligen inte se någon mening att spela av ett par matcher som inte betyder något.

Intressant förresten att man tagit bort skytteligan på förbundets hemsida, under SFL. Istället kan man se en flik som heter domare med roliga fakta. Till exempel hade Jonas Erlandsson seriens högsta varningssnitt, hela 5,7 varningar per match. 17 varningar på tre matcher är en del, men det är inte lika mycket som David Glavonjics 35 varningar. Visserligen på 16 matcher, men ändå.

Ademir Avdic är överlägsen på straffar, hela tretton stycken dömde han i grundserien. Oklart om det är långstraffar medräknat i den statistiken. George Jansizian var den som fick visa det röda kortet mest, hela sex gånger.

Ganska intressant att läsa igenom dessa siffror faktiskt, varför inte ta er en titt själva? Här har ni norra seriens statistik och här är den södra.

Nej, nu får det vara slut på det roliga och dags att ladda om. Än är det lite kvar av helgen och snart vankas det ny vecka med nya möjligheter. Ta hand om er.

Kommentera