För en gångs skull gick det idag att läsa om futsal på de stora sportsidorna. I vanliga fall hade detta varit någonting att jubla åt för alla oss som jobbat i det tysta för att få futsalen att låta. Men inte idag. Inte i denna sorts sammanhang. Jag trodde att vi var bättre än så här.

LÄS MER: Två landslagsspelare anhållna för matchfixning
LÄS MER: Klubben efter beskedet: ”Jätteallvarligt”
LÄS MER: ”Det rör sig inte om landskamper”
LÄS MER: Bekräftar – en av spelarna tillhör ÖSK Futsal

BOOM! Så lät det runt lunchtid idag när futsalen tog plats i de stora sportredaktionernas pushnotiser. Futsalen var plötsligt inbjuden i finrummet. Det ingen visste var att vi inte hade en reserverad plats vid middagsbordet. Vi var inbjudna som underhållning. Något för de andra gästerna att skratta åt och förfasas över. Futsalen hade skitit i det blå skåpet innan vi ens äntrat rummet.

Det jag syftar på är förstås den stora spelskandal som blossat upp. Två mycket meriterade landslagsspelare står anklagade för matchfixning lagom till det stundande EM-kvalet. Håkan Sjöstrand, generalsekreterare för Svenska fotbollförbundet, fördömer händelserna som ”helt oacceptabla” – och med all rätt. Det finns inga ursäkter eller omständigheter som kan rättfärdiga detta.

Nu har vi avhandlat hur resten av idrottssverige ser på händelserna. Skönt. Spelarna har fått ett litet slag över handlederna. Detta är förmodligen glömt snart.

Då var det dags för oss som följer futsalen och faktiskt bryr oss att få ordet.

Först och främst är det bara att konstatera: Futsalen är inte så stor i Sverige som vi vill att den ska vara. Kommer du utanför våra tre största städer får du förklara med taktiktavla och spritpenna för att folk ska förstå vad vi lägger ner timmar och åter timmar på.

Därför får vi idag inte den medietäckning som vi anser oss ha rätten till. Det står inte på Sportbladet att Uddevalla plockat sitt tredje raka SM-guld. Det är dit vi vill komma. Då har vi inte råd med denna sorts idiotiska beteende. Vi blir utskrattade och förminskade innan vi ens fått chansen att visa vårt riktiga ansikte.

Den futsal jag känner till är mer än det här. Jag gav mig in i denna värld på allvar för snart ett och halvt år sen. Den gemenskap jag mötte var någonting jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Volontärtimmarna som läggs ner är otroliga och fortfarande grunden till att sporten kan spelas. Få sporter kan mäta sig med det engagemang som privatpersoner lägger ner – helt gratis. När fotbollen börjar tappa sitt gräsrotsengagemang står futsalen kvar. För detta är inte fotboll. Detta är inte ens ”inomhusfotboll” som en del skulle föreslå. Varför beter vi oss då som giriga fotbollsspelare?

Det finns inga stora pengar att hämta inom svensk futsal. Detta är allmänt känt. Men är matchfixning vägen att gå för att få bukt med detta? Om du tror det håller jag gärna upp dörren medan du lämnar.

Svensk futsal är underrepresenterad inom svensk idrottsjournalistik. Också allmänt känt. Men skulle skandaler vara vägen att öka intresset på? Tillåt mig smälla igen dörren bakom dig efter att du lämnat.

Detta oansvarsfulla beteende har skadat futsalens totala anseende i Sverige. Det är till och med möjligt att vi är ärrade för livet. Vi har skjutit oss själva i foten och nu är det bara att sitta tillbaka och vänta på att vi ska läka. Först då kan futsalen ta nya tag för att få den plats på sportsidorna som vi förtjänar. Idag är vi nämligen längre ifrån denna plats än vi var igår. Och den som får betala allra mest för detta är volontärerna. Nu dröjer det ännu lite längre innan deras hårda jobb börjar betala av.

Den 14 januari 2020 står futsalen i skamvrån i det stora finrummet.

Skäms. Jag trodde att vi var bättre än så här.

Felix Thornberg
Futsalmagasinet