En av årets stora överraskningar, i alla fall för undertecknad, var Örebro Futsal Club. I staden, där det mesta handlade om Örebro SK Futsal enligt min känsla, tog sig ÖFC lite under radarn och gick på knock i den norra serien. Med flera poängs marginal var de klara för slutspelet ett par omgångar innan serien var färdigspelad. Dessvärre för närkingarna blev det respass i semifinalen, men ändock en imponerande insats från ett lag som få trodde på inför säsongen.

Därför har jag nu gjort mig en taktiskt djupdykning för att se vad Örebro Futsal Club lyckades så gott med förra säsongen.

* * * * *

En stor förklaring till Örebro FC: s överraskningssäsong stavas balans. Laget förlorade bara en enda match under hela seriespelet i SFL Norra, vilket i sig är imponerande, men det hade aldrig gått utan den välberömda balansen i spelet. Det sägs lite klyschigt att det lag som kan balansera anfalls- och försvarsspelet bäst är det lag som vinner en serie över en hel säsong och i det här fallet är det bara att instämma.

Örebro FC var långt ifrån det laget som gjorde flest mål förra säsongen. Med sina 66 baljor hamnar laget endast på en fjärde plats i SFL Norra bland antalet gjorda mål, men återigen är det balansen som spelar roll här. ÖFC släppte endast in 33 mål på 14 omgångar, ett facit inget annat lag från någon annan stad var i närheten av (ÖSK Futsal hamnade på 44 insläppta). Släpper du in så få mål behöver du inte göra så många mål.

Det som kännetecknar ÖFC: s försvarsspel är disciplin och organisation där alla är delaktiga i att hålla det egna målet rent från angrepp. De spelar ett mixat försvarsspel med positionsförsvar i grunden, men kryddar det med markeringsinslag när det behövs. Trots den senaste säsongens stora defensiva trend, att vilja spela med en hög försvarslinje, har ÖFC valt att göra tvärtom – Att spela med lågt försvarsspel på egen planhalva.

De låter sina motspelare sätta igång spelet i lugn och ro och väntar in dem tills att de nått ÖFC: s planhalva (se nedan).

Som ni kan se är det inte en svartvit spelare över på motspelarnas planhalva, utan de får i lugn och ro starta sin speluppbyggnad. Ytan bakåt är viktigast att säkra och det görs disciplinerat.

Deras arbetssätt i försvarsspelet är, som jag skrev tidigare, en slags mixad version av positions– och markeringsförsvar. Det innebär att de i första hand jobbar tajt och lågt ihop i sina positioner, men att de går över till markeringsförsvar i farliga lägen. Det rör sig sällan om en hög press för att återerövra bollen, utan att lugnt och metodiskt vänta ut motspelarnas misstag och vila i sina positioner på sin planhalva. Någon kanske tycker det är fegt, men sett till resultaten har Örebro Futsal Club spelat smart efter sina resurser.

För att förstå skillnaden mellan positions- och markeringsförsvar är det viktigt att prata om referenspunkter. Alla försvarssystem har någon slags huvudsaklig referenspunkt, något som är överordnat allt annat när vi försöker försvara vårt mål. I ett positionsförsvar så är det precis som det låter, våra positioner som är viktiga. Motspelarna är därmed inte lika viktiga (därmed ej sagt oviktiga), utan det är våra interna positioner och var bollen är som spelar roll när vi försvarar oss. Själva idén bygger på att motspelare inte kan göra mål om de inte har bollen i viktiga ytor, och om vi då positionerar oss på ett sätt till en svårforcerad enhet blir det svårt för dem att göra mål.

På nedanstående bild kan ni se hur två spelare kommer att jobba ihop i sitt positionsförsvar. Det innebär kort och gott att de kommer att turas om med att pressa sina motspelare och att täcka ytan bakom för den som pressar. De kommer också att följa med varandra över planen för att underlätta samarbetet.

Som ni kan se på bilden har jag målat ditt ett blått rep, eller ett gummiband om ni så vill. När vi pratar om positionsförsvar pratar vi ofta om det här gummibandet. I ett positionsförsvar är våra positioner inom laget viktiga eftersom att vi tillsammans skall täcka upp stora ytor. Då krävs det att vi samarbetar ihop i våra positioner, till skillnad från i ett markeringsförsvar där positionen inte är lika viktig utan där spelar markeringsuppgiften störst roll.

Det här gummibandet blir viktigt eftersom det varken får vara för slappt eller för utsträckt. Är det för slappt så täcker vi alldeles för lite yta och då är det lätt att spela förbi oss, är det för utsträckt kommer vi få svårt att jobba tillsammans då vi är för långt i från varandra.

Målet med ett positionsförsvar är att ge motspelarna så lite tid och yta som möjligt med bollen, men också att låta dem spela på kanten eftersom det är där de är minst farliga. Den centrala ytan är helig.

Här ser vi hur de fortsätter att jobba ihop i sitt positionsförsvar och väntar in motspelarna i sitt låga försvarsspel. Hade de spelat ett markeringsförsvar av man-man-typ hade de inte jobbat så här nära varandra, då hade de plockat upp varsin gubbe och markerat dem. Detta är ett tydligt tecken på att de jobbar ihop i sitt positionsförsvar och försöker täcka yta tillsammans.

Fortsatt ihop med gummibandet. Det vi inte ser på den här bilden är att det till höger om ÖFC: s pivot finns en till vingspelare som bildar ett tremanna-gummiband, en svårforcerad trio som gör livet surt för motspelarna. ÖFC spelar allt som oftast en slags 1-3-formation i försvarsspelet, men de kan givetvis variera detta beroende på motspelare och situationer.

Motspelarna kommer här till sist få svårt att hitta ytor och kommer att chanspassa, vilket är precis det vi vill åt i ett positionsförsvar. Om motspelarna tappar tålamodet har vi mycket vunnet.

En dålig mottagning av motspelarna sätter till sist igång en presslöpning från ÖFC. De har hela tiden visat på tålamod, men nu när tajmingen är den rätta sätter de in sin stöt. Det kommer att stressa motspelarna att spela bollen över linjen och ÖFC kan bygga upp sitt spel.

Som ni ser stressas motspelarna att spela ut bollen över linjen.

* * * * *

En viktig faktor i positionsförsvar är att vi i huvudsak inte markerar motspelare. Vi jobbar i våra positioner med teknikerna press och täck och låter motspelarna vara var de vill. Så länge vi håller våra positioner och den centrala ytan säkrad finns ingen anledning till oro.

Emellertid finns det emellanåt situationer som kräver ett markeringsarbete, vilket ÖFC även tillämpar i sitt försvarsspel. Skillnaden på ett positions- och markeringsförsvar är att i det sistnämnda markerar vi i en spelare beroende på vilka situationer som uppstår.

I grund och botten finns det tre typer inom markeringsförsvar – Man-man– , zon- och kombinationsmarkering.

Man-man är precis vad det låter som, du följer din spelare överallt på planen utan undantag. Enkelt att förstå principen, men svår att bemästra eftersom det dels både är fysiskt och psykiskt jobbigt, men också för att det är relativt lätt som anfallande lag att lura motspelaren mot en given riktning. Däremot en mycket vanlig och effektiv metod vid fasta situationer.

Zonmarkering å sin sida förväxlar många med positionsförsvar, men istället för att det är positioner som är vår referenspunkt så är det olika zoner på planen som är det. Det innebär att jag får en zon att ”hålla” som är ”min zon”. Om en spelare träder in i den är det min uppgift att markera denna motspelare. Om spelaren lämnar zonen slutar jag markera. Låter enkelt, men blir svårt när flera spelare går in i samma zon. Vem skall jag då markera?

Slutligen finns det en kombinationsmarkering, som går ut på att blanda man-man och zon. Det innebär att vi har zoner i ofarliga situationer, men ju närmare mål motspelarna kommer börjar vi markera dem som i man-man tills situationen är utredd. Det finns för- och nackdelar med både positions- och markeringsförsvar och i många fall är det en smaksak vad olika spelare och tränare är vana vid. Olika försvarsspel funkar olika bra för olika spelartrupper och mot olika motspelare. Inget försvarssystem är dominerande, utan alla har sina styrkor och svagheter.

Som jag skrev tidigare så jobbar ÖFC primärt i ett postionsförsvar, men kryddar det med markeringsinslag när det behövs. Detta är direkt nödvändigt då offside inte existerar i futsal. Ett rent positionsförsvar hade varit enkelt att luckra upp genom att ställa en spelare bakom sista liberon och skicka långbollar. ÖFC använder sig normalt av positionsförsvar, men i farliga lägen går de över till att använda markeringsinslag, mer specifikt då en form av zonmarkering där en spelare följer med sin motspelare vid farliga lägen.

Som ni ser på bilden ovan så är Örebro Futsal Club i knipa. Det där gummibandet som jag skrev om är alldeles för slappt och vi har alldeles för korta avstånd mellan oss för att kunna vara en bra försvarsenhet i ett positionsförsvar. Detta utnyttjar motspelarna och spelar ut bollen till högerkanten.

Hade ÖFC nu spelat ett rent positionsförsvar hade nummer 6, Fredrik Silk, stuckit ut mot kanten för att pressa motspelaren, samtidigt som nummer 92 (blå cirkel), Jens Arrby, hade följt efter för att täcka ytan bakom. Mycket riktigt kommer Silk att gå ut för att pressa, men Arrby kommer istället att gå över till att markera den spelare som precis slagit passen. Ett klokt beslut eftersom denna spelare annars hade utnyttjat det faktum att det finns en fin, härlig yta att springa in och ta emot passning från och skapa oreda.

Arrby fortsätter sitt markeringsarbete. Observera hur han väljer att ha motspelarna på rätt försvarssida, alltså att Arrby själv är mellan motspelaren och sin egna målvakt. Då kan han dels se motspelaren han markerar, men också få bättre kontroll på situationen.

Arrby fortsätter att markera spelare, fortfarande med motspelaren på rätt försvarssida och…

… Till sist där anfallet ut eftersom Örebro FC har hunnit organisera sig. Nu kan de återgå till sitt positionsförsvar.

* * * * *

I grunden använder sig Örebro Futsal Club alltså av ett lågt positionsförsvar i grunden, men kryddar detta med markeringsinslag. Detta blir än mer tydligt i deras återerövringsspel.

Det finns i huvudsak två typer av återerövringsspel inom futsal – Direkt eller indirekt. Den förstnämnda har varit mycket populär att använda sig av inom svensk futsal senaste säsongen och har blivit lite av ett modeord. Det innebär i korthet att vi, så fort vi har förlorat bollen, börjar att pressa våra motspelare intensivt för att vinna tillbaka bollen. Lyckas vi med detta så har vi återerövrat bollen högt upp i plan samtidigt som våra motspelare är oorganiserad, vilket kan ge oss fina kontringsmöjligheter. Misslyckas vi å andra sidan finns det stora ytor att kontra mot oss på, så det är onekligen en balansgång.

Om det är så att motspelarna är för skickliga på att spela sig ur den höga pressen, alternativt bara skyfflar bollen över pressfällan, kan ett mer indirekt återerövringsspel vara ett föredra. Det är precis raka motsatsen mot den direkta återerövringen – Det handlar om säkra bakåt förstås, komma hem med hela laget och organisera sig och SEDAN starta press för att återerövra bollen. Ger förstås inte lika fina kontringslägen framåt, men skapar å ena sidan defensiv trygghet.

ÖFC använder sig så gott som uteslutande av den senare varianten, den indirekta återerövringen. Det är viktigt för laget att säkra hemåt först och att organisera sig innan den pressar motspelarna. Det är också detta som bidragit till lagets fina försvarsspel, att alla följer organisationen och är disciplinerade i den. Kollektivet sätts främst och alla har underkastat sig gruppens principer, något som är så otroligt avgörande för att ett försvarsspel skall fungera. Här ser vi inte spelare som chanspressar på eget bevåg eller dylikt utan alla följer ett mycket tydligt mönster. Återigen – Vissa skulle kalla det fegt, jag kallar det smart och rätt agerat efter deras resurser. Resultaten talar ju sitt tydliga språk också.

* * * * *

Nu är det emellertid inte bara försvarsspelet som gjorde att Örebro Futsal Club skrällde förra säsongen. Det varierade anfallsspelet är en annan faktor som varit betydande. Det som kännertecknar deras sätt att anfalla på är att de gör det med många kockar inblandade och att det är mycket variationsrikt. Givetvis har jag tagit fram lite sekvenser för att illustrera detta.

Nedan ser vi ett exempel på en klassisk överlämning, alltså när en spelare gör en enkel överlämning av bollen till en medspelare som ofta kommer med fart. I den röda cirkeln högst upp ser ÖFC: s pivot felvänd mot mål, dessutom med markering i ryggen. I regel är det oerhört svårt att göra mål felvänd, det behövs medspelare som hjälper till. Nu tittar vi på den röda cirkeln längst ner och löpningen han kommer att göra mot sin pivot för att dels lura med sig bevakning men dels också för att ta över bollen.

Som ni kan se nedan så har har spelaren i cirkeln längst ned kommit in centralt i plan och lurat med sig sin bevakning. Målet är att få motspelarna att ”krocka” in i varandra och därmed ge ÖFC mer tid med boll. Observera också hur pivoten håller under sin försvarare…

… Nu har överlämningen skett och som ni ser nedan har motspelarna kommit in i varandra löpvägar. Detta innebär att tre försvarsspelare är på en liten yta samtidigt som det finns bra med yta för spelarna som tagit emot överlämningen att komma rättvänd mot mål med bollen i sin ägo.

Nedan avslutas överlämningen till sist med ett avslut på mål.

* * * * *

Det finns en term på de aktioner en futsalspelare kan göra när hen är felvänd – VPS. Detta står för vända upp (V), passning (P) och skarv (S). Det är dessa tre aktioner som en spelare kan göra som felvänd – Vända upp, passa och skarva bollen vidare.

Nedan kommer vi se ett exempel på det senare, när en felvänd pivot i ÖFC väljer att skarva bollen vidare för att skapa en het målchans.

Observera pivoten i den röda cirkeln högst upp på bilden ovan. Han är markerad av sin motspelare, samtidigt som liberon har bollen precis utanför 10-meterslinjen.

Liberon ”skjutpassar” en lite hårdare pass i brösthöjd mot pivoten som böjer knän och är beredd att hoppa upp…

… Men istället för att ta emot bollen med bröstet så förlänger pivoten passningsskottet med bröstet. Han skarvar den, så att säga, vidare mot mål. Detta gör att sekvensen går mycket fortare (ingen förväntar ju sig ett skott i det här läget) än vad den hade gjort annars, samtidigt som målvakten är något skymd. Pivoten har antaligen också lagt märke till att målvakten står en bit utan från sin linje, vilket avgör vilken typ av skarv han vill göra.

Bollen går i en båge från pivotens bröst till en målvakt som försöker springa baklänges mot sitt mål…

… Och som PRECIS får fingrarna på bollen och räddar.

Att vara felvänd är i regel en kroppsställning som gör det betydligt svårare att göra mål (framförallt är det mycket färre alternativ än om du är rättvänd, men mer om det en annan gång), men här bevisar ÖFC att de även behärskar detta sätt att spela futsal på.

* * * * *

Futsal består emellertid inte bara av överlämningar och skarvar. Fasta situationer är en viktig del av spelet och många mål kommer där i genom. Något som ÖFC givetvis har tränat på.

På bilden ovan ser vi en hörna som slås från höger. Observera att många motspelare ställer sig på just denna sida, vilket skapar goda ytor på andra sidan. De använder sig inte heller av någon man-man-markering, vilket Örebro Futsal Club har uppmärksammat. Titta på nummer fyra längst till vänster, Philip Öhlund, hur han löper mot den bortre ytan.

Passningen slås kort till Stefan Hannasson, nummer 8 i ÖFC. Som ni ser går motspelarna direkt till press, vilket skapar än mer yta framför mål. Hannasson ser detta och även löpningen av Öhlund och slår passningen mot vänster…

… Där en ensam försvarare försöker komma ut och störa Öhlund, men försent. Passningen kommer till en rättvänd spelare och precis framför fötterna. Detta är bara att drämma till bollen och…

… Den går i mål!

En fin variant där ÖFC, med hjälp av sin spelförståelse, utnyttjar motspelarnas svagheter.

* * * * *

En annan delikatess på Örebro Futsal Clubs anfallsbord är väggspel, som vi kan se mer av nedan.

Titta på spelaren längst till vänster i den röda cirkeln. Han kommer passa pivoten som är längst till höger och kommer sedan att ta en löpning in bakom den vänstra vingspelaren i ytan som finns där.

Pivoten tar emot bollen på bilden ovan, samtidigt som löpningen fortsätter…

… Passningen slås ut i ytan och väggspelet är därmed slutfört. Spelaren är rättvänd med boll i fart och kan få avslut på mål i en farlig yta.

* * * * *

På bara dessa fyra bildserier har jag visat hur pass varierat Örebro Futsal Clubs anfallsspel är. Det är överlämningar, skarvar, fasta situationer och väggspel och då har jag bara skrapat på ytan. Det finns mycket mer att hämta, men någonstans måste det ju bli en läsvärd blogg också och inte bara ordbajseri från en taktikgalen futsaltränare.

Just mångfalden är en del av lagets signum. Det ihop med ett starkt disciplinerat försvarsspel där kollektivet sätts främst gör att ÖFC är en fröjd för en futsaltränares öga.

Hur ÖFC kommer att spela nästa år återstår att se, men efter den här säsongen är alla andra lag i SFL förvarnade.

* * * * *

Johan Solinger är en utbildad futsaltränare från Göteborg som för tillfället är klubblös. Han har läst tränarskap och ledarskap på Halmstad Högskola och innehar även ett UEFA A-diplom på fotbollssidan. Han är även nyckelinstruktör på Göteborgs Fotbollsförbund där han bland annat håller i talangträningar för futsalsspelare.

Om du har några synpunkter eller tips eller vill komma i kontakt med Johan kan du kontakta honom via e-post på [email protected] 

Du kan också följa honom på Twitter under namnet @johansolinger alternativt hans officiella hemsida www.johansolinger.com 

LÄS ÄVEN: ÖFC-spelaren lämnar för proffslivet